Morgan +8 1968-2004
Vid mitten av 60-talet stod det klart att Triumph-motorns dagar i Plus 4 var räknade. I maj 1966 fick Peter Morgan besök av Peter Wilkes från Rover Cars. Det visade sig att Rover ville köpa upp Morgan Motor Co. När Peter M avböjde vänligt men bestämt fick han ändå erbjudandet att använda Rovers nya V8 motor som var under utveckling. Ursprunget till den nya motorn var Buicks aluminium V8 från 1960.
Redan i januari 1967 hade Morgan en prototyp klar, OUY 200E. Bilen var en standard Plus 4 med Buick motor. För att få plats med förgasarna på V8:an hade den två bullar på huven. En produktionsprototyp med Rover V8 (MMC 11) byggdes strax därefter, men på grund av att Rover blev uppköpt av Leyland 1967 försenades introduktionen av Morgan Plus 8. På bilmässan i oktober 1968 presenterades så Morgan Plus 8, bilen som kom att betyda enormt mycket för Morgan. Introduktionen innebar inte bara att Morganbilarna fick ett enormt lyft prestandamässigt, PR-mässigt har modellen varit av avgörande betydelse för fabrikens överlevnad.
Förvånansvärt små ändringar behövde genomföras för att utveckla den nya modellen. Chassiet förlängdes och breddades med 2 tum, karossen ändrades i motsvarande grad. Delad rattstång infördes. Nya bucketseats blev standard och instrumentbrädan ändrades. Utseendemässigt kunde man känna igen Plus 8 på de tre vindrutetorkarna, dubbla tanklock och extraljus samt aluminiumfälgar av egen design. Eftersom Rover bara försåg sina salooner med automatlåda, behöll Morgan den gamla Moss-lådan. På bilarna med Moss-låda hade man för att förstärka ramen bytt ut träet i golvet vid fotutrymmet till plåt. Man gick senare tillbaka till trägolv igen. Morgan Plus 8 tillverkas endast som 2-seater, utom 1 st. Plus 8 DHC och 1 st. 4-seater.
Plus 8 1969
Plus 8 1991
Plus 8 4,6
Morgan +8 Lightweight 1975-1977
För att Morgan skulle få tävla med aluminiumkarosser på sina Plus 8 måste det finnas en standardmodell med sådan specifikation. Därför introducerades Plus 8 Lightweight 1975. Bilen var lägre och bredare än tidigare modeller tack vare nya 14 tums fälgar. De kom sedermera som standard på Plus 8. När man tillverkat de antal bilar som behövdes lades Lightweight ned som modell, eftersom allt gick att få som option på ordinarie Plus 8. 19 st. Plus 8 Lightweight tillverkades.
Plus 8 Lightweight 1976
Större förändringar på +8
1970 Ändrade bakljus till nuvarande modell, till en början med kromade hus.
1971 Dubbelt avgassystem.
1972 Moss-låda ersatt med Rovers 4-växlade helsynkroniserade växellåda.
1973 Spårvidden breddades med 2 tum. Skärmarna breddades motsvarande.
1976 Rovers 5-växlade låda introducerades. Större sidelights.
1977 6"x14 aluminiumfälgar. Stötfångare i aluminium. Bredare skärmar.
1982 6,5"x15 aluminiumfälgar med Pirelli P6 205/60. Bredare skärmar.
1983 Kuggstång som option.
1984 Rover Vitesse insprutningsmotor på 190 bEp.
1989 Första Plus 8 med katalysator. Rover 3,9 introducerades.
1991 Teleskopdämpare bak. Tanklocket täcks av lucka.
1993 7"x16 ekerfälgar med splines som option. Lockheed-bromsar ersätter Girling.
BTR bakaxel.
1994 7"x16n centrumkopplade aluminium fälgar som option.
1997 Längre dörrar. Ändrad instrumentbräda.
2000 Rover V8 4,0 I. motor introduceras i november.
2002 För att fira återkomsten till racing på Le Mans (Aero 8 GTN) byggdes 40 stycken
specialutrustade Plus 8, Le Mans 62, där 62 står för klassegern på Le Mans 1962.
Bland de större tävlingsframgångarna märks
1978 1:a totalt DB ProduLtion Sports Car Championship, Charles Morgan.
1979 1:a klass/2:a totalt DB ProduLtion Sports Car Championship, Rob Wells. 1:a
klass/3:a totalt CAV Prodsports Championship. 8:a klass/18:e totalt Brands Hatch Six Hour International, Wykeham/Spero/Classic.
1980 17:e totalt Bronds Hatch Six Hour - International, Wykeham/Spero/Classic.
1981 1:a klass STP Modsports Series, Rob Wells. 1:a totalt Brands Hatch Three Hours,
C. Morgan/M. Paul.
1982 1:a totalt Wilihire 24 hours, Wells/Alford/Paul. 1:a totalt CAV Prodsports
Championship, Cole.